Jag har inte så många värsta reseminnen, för jag har förmågan att förtränga elände och fokusera på det som är bra.
Några minnen som är sämre än andra hittade jag i ett litet utrymme i bakhuvudet.
Året var 1986 och vi var två familjer som skulle bila genom Europa till Umag på Istrienhalvön i forna Jugoslavien.
Åtta förväntansfulla personer lämnade Sverige och det var varmt, mycket varmt.
Håll nu i minnet att AC och klimatanläggningar inte fanns i våra bilar på den tiden.
Till att börja med gick det undan, men nere i Sydtyskland blev det allt tätare i trafiken. Efter några mil blev det helt stopp och vi blev sittande timma efter timma och rullande någon meter då och då. Folk plockade ut campingbord och annat som man bar när trafiken rörde sig.
Vi hade ingen mat, så vi åkte av Autobahn på en så kallad U-väg, till en liten by där vi tankade och åt. När vi kom tillbaka några mil senare, så knackade det på sidorutan och en holländare frågade var vi hade varit de senaste timmarna. Vi hade alltså nästan samma plats i kön när vi kom tillbaka!
Trägen vinner och vi kom till slut fram och hade då kört 35 mil på 17 timmar! Barnen vilade en stund och sedan var kön på Autobahn glömd. Vi glömmer aldrig ordet: STAU, som betyder kö på tyska!
Resten av tiden njöt vi av vår semester nere på Istrienhalvön.
Temat är Svenska Resebloggars septemberutmaning
