Första kvällen när vi tittade upp mot McCaig’s Tower, som bara är en dekoration, kom vi överens om att ta en promenad dit upp.
Äntligen uppe. Det frestar på en lathund och gå dit upp. Sätter man bara det ena benet före det andra tillräckligt många gånger, så är man uppe till slut.
Man tar i alla fall inte fel på i vilket land man är!
Man anar att det är en otrolig utsikt häruppe.
Jag blev absolut inte besviken när jag väl hade kommit ut på avsatsen.
Man kan ana de inre Hebriderna i fjärran.
Det är andäktigt att njuta av den storslagna naturen.
En sista blick i motljus innan vi bestämmer oss för att gå tillbaka. Nackdelen var att det var lika långt tillbaka. Det var i alla fall nerförsbacke och utsikten var värd varje steg både upp och ner!
