Kategori: Irland (sida 1 av 2)

…. utsikt för damerna.

Ring of Kerry  är ett ”måste” om man är i Irland. Många turister, men ändå förvånansvärt gott om utrymme.

Ring of Kerry är en rutt som går runt på halvön Iveragh som ligger i sydvästra hörnet i Irland. Mäktiga naturscenerier i stort sett hela vägen och dessutom pittoreska byar.

Ladies veiw ligger högt och man kan se långt. Både sjöar, ängar och berg.

Hit upp åkte damerna, åt en picknick och njöt av utsikten.  Drottning Viktoria besökte den här platsen 1861 tillsammans med ett antal damer. Herrarna hade något ”viktigt” för sig. Man skickade helt enkelt bort damerna och kusten var fri!

När medelklassen fick reda på att drottningen varit här så skulle alla damer hit upp. Snacka om masspsykos. Vägarna var dåliga, kläderna var nog inte så bekväma i den här miljön. Skorna vill jag inte ens tänka på. Jag hade rejäla sandaler och var ändå tvungen att titta var jag satte ner mina fötter.

Det var inte lätt att slita sig och åka vidare. Kan ni föreställa er damerna mad sina vackra klänningar och obekväma skor häruppe?

Det gäller att vara försiktig i dom här trakterna! Det finns småfolk och vättar i skogarna i Killarney National Park där Ladies Veiw  ligger.

Vi såg oss noga omkring när vi åkte ner igen. Inga vättar eller annat knytt visade sig för oss. Varken elaka eller snälla!

Ladies View från andra hållet. Vi var nere på fast mark och alla i bussen kunde andas ut!

Jag har inte en susning om hur många pubar det finns i Irland, men det är ett stort antal. Dom flesta liknar varandra, men det finns undantag.

Vi slank in på en pub i Waterford och beställde något att äta och något att dricka. Miljön var som man föreställer sig alla pubar i Irland – men vänta lite.

Baren drog till sig våra blickar. Så cool.

Alla flaskor lystes upp underifrån och glimrade som bärnsten.

Likadant med glasen. Tyvärr kan jag inte ge en beskrivning till puben för jag har ett lokalsinne som ingen vill ha!

Ni får nöja er med att den ligger i Waterford, Irland och att baren är superhäftig!

Bloggen har inte blivit en kopplerisajt, men i Lisdoonvarna i Irland har man en matchmaking festival varje år.

Vattnet i den lilla byn ansågs vara nyttigt så överklassen kom till Lisdoonvarna och hade familj med. De giftasvuxna skulle paras samman med någon passande person.  Om tycke uppstod och alla var nöjda uppmuntrades det av alla parter.

På 1920-talet drog det igång på riktigt och alla kom dit. Matchmakingfestivalen pågår i år mellan 2 september och 9 oktober. Det förväntas att ca 40 000 singlar från alla håll kommer för att söka lyckan.

Den ende som var på plats mitt i sommaren var min bättre hälft. Lite fel i tid, men han är faktiskt redan upptagen sedan länge.

OBS! Regnbågsfärgerna i det starkt katolska Irland. Det har verkligen gått framåt även där!

Ingen trängsel utanför vårt hotell i juli! Man kan ju undra hur de ser ut under festivalen. Dessutom skulle det vara roligt att veta hur många som möter den stora kärleken som varar för evigt.

Lisdoonvarna tar slut nästan innan man kommit in i byn!

Den här lampdamen stod i ett fönster på vårt hotell. Undrar om hon är på väg att träffa någon som också prövar lyckan i Lisdoonvarna!

Det finns en del myter i Irland om Claddaghsmycken och jag har valt denna!

Vi tänker oss tillbaka ca 400 år i tiden och är i den lilla fiskebyn Claddagh lite utanför staden  Galway. Rickhard Joyce, en fiskare gick ut tillsammans med andra fiskare för att hämta hem lite fisk.

Det var farligt ute på havet och värst av allt var alla pirater. Just den här dagen tillfångatogs de och fördes som slavar till Afrika.

Richard var yngst och hade just träffat sin älskade och trodde att han aldrig skulle se henne mer.

Han arbetade som slav hos en guldsmed.

Richard stal lite guld varje dag för han ville göra en ring åt sin älskade om han någonsin skulle komma hem till Irland. Till slut hade han fått ihop så mycket guld att det räckte till en ring. Ingen vet om han så småningom blev frisläppt eller rymde, men den dagen kom när han kunde börja sin resa hem till Irland och sin älskade.

När han kom hem upptäckte han att flickan hade väntat på honom hela tiden och han kunde överlämna ringen!

Hjärtat i Claddagh symboliserar kärlek. Kronan symboliserar Richards odödliga lojalitet och händerna symboliserar vänskap.

Idag säljs det inte bara ringar, utan många olika smycken bär symbolen för: Kärlek, lojalitet och vänskap.

Det är vanligt att män ger sina kvinnor en en claddaghring även idag.

Man kan bära sin ring på olika sätt:

1. Ringen på vänster ringfinger och hjärtspetsen in mot kroppen = du är gift
2. Ringen på vänster ringfinger och hjärtspetsen ut mot fingertoppen = du är förlovad eller har mött din käraste.

Jag bär mitt halsband lite då och då.

Jag har alltid tyckt att mönstren på de irländska stickade  tröjorna är så vackra och speciella. De kallas ”Aran jumper”, för det var på de små Aranöarna som de började stickas.

Irland är en ö och många levde av fiske i det hårda klimatet. Det sägs att varje familj hade sitt eget mönster så om någon familjemedlem ramlade överbord och blev hittad senare drunknad på någon strand, så kunde man identifiera människan efter mönstret på tröjan.

Numera säljs tröjorna i alla färger och mönster till turister såväl som till irländare.

Om man såg en rödhårig kvinna eller en räv när man skulle ut på fiske, var det bara att vända om hem igen, för det ansågs vara otur. Dessutom var det totalt förbjudet att plocka upp något ur vattnet som ramlat i. Det havet vill ha – tar det. Om man plockade upp exempelvis en mössa, så ”lurade” man havet och nästa gång kanske havet ville ha mig istället.

När man satt i båten på väg ut ur sin hamn, skulle man alltid göra en sväng medsols av respekt för naturen och havet. Jorden snurrar ju åt det hållet.

Myter eller sanning  tja vem vet??

Det var en tidig morgon och vi var på väg mot den lilla byn Waterville som ligger i Grevskapet Kerry  på Iveraghhalvön. Vi var alltså på västkusten av Irland.

En liten sömnig by vid havet. Vackert, men kargt. En stenig strand där vattnet inte är badvarmt, enligt mig.

I den lilla byn med ca 800 invånare ligger The Butler Arms Hotel. Det hade varit ett hotell som alla andra om inte Charlie Chaplin och hans familj hade tillbringat somrarna här i slutet av 50-talet och nästan hela 60-talet.

Några andra som bott här på senare år är:

Walt Disney, Michael Douglas, Catherine Zeta-Jones och Michael Flatley

Alldeles i närheten la man ner den första fungerande telegrafkabeln mellan Europa och Amerika. Året var 1865 och det var många misslyckade försök innan man fick stadigvarande kontakt.

Gröna kullar ramar in den lilla byn. Det finns några hus utmed strandpromenaden plus otroligt många fina runda stenar som genom århundraden har slipats jämna av havet .

Huvudgatan. Det gäller att inte blinka om man åker genom byn för det är inte mycket mer än så här.

Självklart stämde jag träff med den gode Charlie innan vi for vidare. Det var en trevlig bekantskap. Han gjorde inte mycket väsen av sig!

Dagen började lite trevande, men efter hand så ljusnade himlen och vi kunde pusta ut. Vi skulle ut till The Cliffs of Moher och om vi skulle kunna se något hoppades vi på att molntäcket skulle lyfta.

Det var ingen som helst tvekan – vi hade kommit rätt!

Vi tog en brant backe upp till O’Briens Tower, som byggdes 1835 högst uppe på klippan och var helt enkelt menat som ett utsiktstorn.

Tornet ligger ca 200 meter över havet nästan längst ut på klippan och utsikten är fantastisk därifrån.

Trots att molnen regerade när vi var där, så kunde vi se ut till de tre Aranöarna där det bor ca 800 människor och som fortfarande bevarar det keltiska arvet och deras vardagsspråk är iriska!

Cliffs of Moher är mäktiga och stupar rakt ner i havet. Jag trodde faktiskt att klippväggarna skulle vara ljusare eftersom dom består av lerskiffer och kalksten.

Man påstår att klipporna är hemvist för 30 000 fåglar från 20 olika arter. Den enda fågel jag såg var en förskrämd mås av något slag som seglade i vinden.

Vyerna förändras om man flyttar sig en bit!

Tittar man nära på bilden så syns det tydligt hur klipporna har bildats lager på lager.

Om man vänder sig ett halvt varav och tittar åt andra hållet, så blir vyn helt annorlunda. Man kan se en del av klipporna och den böljande gröna dalen på andra sidan!

Det blir så otroligt fint att bara stå där och njuta av vad naturen delar med sig av!

Ett besök på ett whiskeydestilleri när man är i Irland är nästan ett måste. Då tänker ni genast på Jamesons, men det är idag bara ett museum och då gick det bort.

Teeling är ett nygammalt destilleri. Ursprungligen startades det av Walter Teeling och året var 1782. Det nya destilleriet öppnade för besökare 2015 och där inne puttrar och jäser det.

Härinne var det varmt och fuktigt. Det luktade jäsning lång väg. Korn, vatten och jäst är ingredienserna. När kornet är malet, sätts hett vatten till malten och får stå ett tag och dra ur sockret. Vattnet silas bort och denna varma vätska kallas vört och hamnar i  de stora träkaren av douglasgran. Här blir det öl som håller en alkoholhalt av ca 8%.

Det fordras kraftiga doningar för att hålla ihop träkaren.

Tre stycken apparater för bränningen. En för vörten, en mellandestillering och den sista för ren alkohol.

Små Niagarafall med ren sprit som så småningom ska bli Teeling whiskey. Ni kan ju föreställa er doften i förbränningshallen.

Ny sprit måste enligt Irländsk lag lagras i tre år på ekfat för att få kallas whiskey. Man återanvänder tunnor som det har varit rom, vin eller sherry i förut, för att få fram speciella smaker. Medan whiskeyn mognar på träfat så dunstar en del bort och kallas för ”änglarnas andel”. Ca 5% första året och sedan 2% per år. Ju längre en whiskey mognar på fat, desto mindre blir kvar och köparnas plånböcker blir tunnare.

OBS! Tunnorna på bilden är tomma! 1875 exploderade ett bränneri och allt som fanns i tankar och tunnor rann ut som lava på trottoarerna. Människorna tag allt som fanns, mössor, skopor skålar och annat. Folk låg på marken och lapade whiskey. Trottoarerna var allt annat än rena, så det var många som dog i sin iver att få i sig gratisdrickan.

Efter det är det förbjudet att lagra sprit i Dublin, utan allt forslas bort till andra ställen i Irland som kan lagra på ett säkert sätt.

Naturligtvis var det avsmakning också.  Whiskeyn var len som sammet. Skotsk whisky är inte alls lika god, enligt mig! Drinken var verkligen god.

Recept:

Teeling Rasberry iced tea.

• 40 ml Teeling small batch (blended)
• 20 ml Aperol
• 15 ml Ingefärs likör
• 30 ml Lemon juice
• 10 ml sirap
• 60 ml kallt hallon eller bärthé!

Skaka ihop och häll upp på några isbitar!

Gott!

Provsmakning av Teeling whiskey! En viktig uppgift! Valet stod mellan skotskt rökig, bourbon och Teeling!

Den irländska fick allra bäst betyg!

Numera har vi en certifierad whiskeyprovare i det här huset!

Nästa inlägg som kommer från Irland, får ni åka med och titta på Cliffs of Moher

Dublin,Irlands huvudstad med ca 1.5 miljoner invånare, har ett gigantiskt trafikproblem. Gatorna är gamla och inte byggda för nutidens trafik. Dessutom mycket smala.

Politikerna tror att lösningen är spårvagnar och har mer eller mindre grävt upp hela centrum, med kolossala köer som följd. Det kommer att ta många år innan man kan ta sig fram utan större problem.

Vyerna är det inget fel på. Man anar de gröna kullarna utanför staden.

Den här dörren i de georgianska kvarteren anses vara den vackraste och mest fotograferade, men jag vet inte om jag tycker den är absolut vackrast.

Jag tycker nästan att dörren bredvid är vackrare. Det finns dörrar i alla färger, så det är bara att välja det man tycker bäst om.

Man blir både trött och törstig när man knatar runt i Dublin. En paus och ett glas öl är inte dumt. Bloggerskan i mitten!

Mitt i Dublin rinner floden Liffey  som är 80 km lång och det finns många broar att titta på i Dublin. . Notera grävskopan i bilden. Fler spår ska ner i marken.

En sak är säker, man går inte ensam på gatorna. Det är trängsel på trottoarerna också. Jag älskar alla blommor som finns utanför butiker och fönster.

Gatlyktorna ger en mysig atmosfär i hela Dublin. Någon mer än jag som gillar olika lyktstolpar?

Det behövdes påfyllning av energiförrådet och ett mellanmål från den här grönsaksbutiken slank ner.

Det var frestande att gå in på den här Puben, men eftersom vi skulle vidare så gick vi förbi. Vi såg mer i Dublin innan vi åkte vidare, men det får bli i ett annat inlägg från Irland.

Jag fick en utmärkelse av Ditte innan vi åkte till Irland och i morgon tänker jag svara på de 11 frågor om resor som hon vill ha svar på. Kanske någon annan  också vill veta vad jag svarar!