Det dröjde i år innan vi förstod att vi hade en blåmesfamilj i fågelholken. Visserligen flög några vuxna blåmesar in och ut i holken, men det var knäpptyst länge.
En dag någon vecka senare hördes små, små pip från dom små nykläckta ungarna och sedan dröjde det inte länge förrän dom visade sig lite snabbt.
Mamman och pappan flög utan avbrott hela dagarna för att skaffa mat till sina små. När äter och sover dom själva undrade vi.
Man vet ju hur ungar är. Det gäller att fixa till det lite inne också, innan man ger sig ut efter mer larver och annat gott.
Dom här är stora hot för ungarna i holken. Dom ställer sig på taket, knackar lite och blåmesbarnen tror att det är mer mat på gång och sticker ut sitt lilla huvud. Vips är skatan framme och norpar den lilla ungen och har till middag. I år har vi jagat bort skatorna och fångsten har blivit mager för dom. Troligen inget alls.
Små, små fågelungar får då aldrig nog.
Se där. Är det så här världen ser ut! Ska jag ta steget nu? Nja, jag väntar nog lite. Det är ju bra service i holken.
Nu är det nära. Det börjar bli trångt härinne.
Jag tog språnget. Först ut! När kommer dom andra efter???
Jag hoppar på den där gubben som har suttit här hela våren på dagarna. Honom känner jag ju. Han verkar trygg. Jag sitter här medan jag ser mig omkring lite.
Detta hände på midsommarafton och fortfarande finns det några syskon kvar som fortfarande inte vågar eller är mogna för att ta steget.
Just nu var det en skata som ville ha ett skrovmål, men vakten (min gubbe) var snabbt ur startblocken och körde iväg den!
