Sundhammar – min barndoms paradis

Vi har i coronatider undvikit hav och strand eftersom det har varit smockfullt med människor överallt. Jag älskar att stå på klippor när det blåser. Vågorna fräser mot land och det blir ett vackert, annorlunda ljus och färg på havet. Jag hade förväntat mig några människor därute, men vi var i stort sett ensamma.

Sundhammar ligger strax söder om Marstrand i Kungälvs kommun!

Här bodde vi i 27 år hela somrarna. Panelen är bytt, annars är det sig likt. På verandan kunde man sitta när det åskade och titta över havet.

Jag blev förvånad över att ljungen blommade. Tycker kanske att det är lite tidigt!

Vägen ner till vattnet. Hit gick vi ofta med matsäck. Varför vi hade matsäck begriper jag inte. Det var bara ca 100 meter hem.

Nu är det ingen som fixar gräsplättarna på vår sida. Kommunen tar bara hand om andra sidan där det finns simskola. Synd.

Här gick vi till vår båt när det var dags för makrillfiske. Lite sömndrucken. Solen hade knappast gått upp.

Björnbärssnåren klättrar. Stenarna är fulla med runda lavar. Jag minns inte att det var så stora rundlar, men vad tänker en unge på?

Det behövs inte mycket för att något ska växa. Det kallar jag växtkraft!

Vi gick över på andra sidan viken. Dit gick vi när vi blev större och bara ville vara på djupt vatten! Det blåste inte så mycket jag hade önskat och vi såg hur det drog ihop sig vid horisonten.

Här ute höll gänget till. Det fanns en trampolin där trappan ligger. Jösses, så mycket kul man har haft tillsammans med kompisar där.

Vi brukade simma över viken några stycken tillsammans, gå upp på andra sidan. Torka lite för att sedan simma tillbaka.

Vi tittade upp mot alla mörka moln och insåg att det var dags att gå till bilen. En promenad på några minuter. Vi hann precis sätta oss tillrätta när regnet kom.

Ett tips!

Om ni är på Västkusten nu kan ni bada med mareld när det är mörkt. Gå ner i vattnet. Doppa er, vifta med armarna, sprattla med benen och marelden visar sig som små ljuskaskader. Det är magiskt!