Vägen till Ban Phe

Vi bor i den lilla byn Phlong Sawai, lite mitt ute i ingenstans. När vi bunkrar eller storhandlar är det Ban Phe som gäller.

Vår lilla by är inte stor, men trevlig och skönt befriad från turisthorderna. Mitt i byn svänger vi höger och åker innervägen, eller second road som den också kallas. Det gäller bara dagtid. När det är mörkt tar vi den lite längre vägen.

Det är mycket mindre trafik och mycket mer att se på second road. De blå tunnorna är till för att kasta sopor i. Dom står överallt utmed vägarna.

Vi börjar närma oss huvudvägen (den är inte särskilt stor heller), men man ser att trafiken har ökat en del.

Vissa kör med långtidsparkering.  Inga böter såvitt jag kan se.

En av alla verkstäder som finns. Den här dagen var det tydligen sarengernas dag. Vår sareng behövde ingen översyn, så vi åkte vidare mot Ban Phe.

Det är lag i Thailand att alla förare av motorcyklar och sarenger ska ha hjälm. Det är inte många som har hjälm. Om en förare har hjälm brukar både fru och barn vara utan! Hur tänker dom där??

När vi börjar köra utmed havet är det bara några kilometer kvar. Hela sträckan är ca 1.3 mil. En av de vackraste sträckorna jag vet.

Ju närmare Ban Phe man kommer desto fler små kiosker och matställen finns det. Det är viktigt att alla har hjul så man kan flytta om det behövs, men ofta ställer man bara hjulen vid sidan av sin bod, utan axlar och annat som gör att det är möjligt att flytta. Det finns alltid vägar att kringgå regler i det här landet!

Någon som behöver en ny sopborste??

Den vackra pinjeallén på väg in till Ban Phe. Den skiftar beroende på hur solens strålar träffa grenar och ger dessutom lite svalka om det är extremt varmt!

Det är kanske lite långt från oss för att fylla på förråden, men jag njuter lika mycket varje gång vi åker den här vägen.