Månad: mars 2017 (sida 1 av 2)

Ni som följer min blogg kunde se hur statyer av den döde kungen  i lera växte fram i Laem Mae Phim. Nu två veckor senare är det nästan klart för invigning av en festival ” Sandfestivalen” som ska vara mellan 31 mars och sluta 2 april. Hela helgen är alltså vikt åt festivalen.

Besökarna kommer att mötas av en krabba modell större. Idag var området avspärrat, men som vanligt var thailändarna förstående och vinkade in mig på området.  Det skulle vara i Sverige….

Det är en mäktig syn som möter när man kommer in på området. Tänk att allt är i lera…..

En sköldpadda håller vakt, fast den har nog svårt att komma utanför sitt staket.

Allt har med Thailand att göra. Det är ett otroligt arbete man har lagt ner på alla figurer.

Det är bara några timmar kvar till invigningen och alla ser till att det ska bli färdigt!

Över alltihopa vaktar kungen.

En durian får också vara med. Vissa säger att frukten är god, men inte jag. Den är förbjuden på hotell, i flygplan, bussar, tåg osv.. Den luktar nämligen inte särskilt gott!

Det kommer att bli en fantastisk festival. Synd om dom som inte har vägarna förbi. Jag ska i alla fall in en kväll och se hur det ser ut när det är upplyst.

Jag är djupt imponerad, men har hört att det bara ska stå några månader. Jag hoppas som vanligt att jag har fel.

Den som vill se det förra inlägget kan gå in HÄR

Ibland har vi första parkett från vår balkong.  Vi satt som vanligt med vår frukost när dagens arbete för några thaiare skulle förberedas.

Den lilla bungalowen på grannens tomt skulle få tak. Det gäller att inspektera lite innan betongbilen kommer.

Klart för start! Betongen har kommit.

Precision mina herrar. Lägg nu inte allt på backen!

Det gick bra. Nu är det bara finliret kvar. Notera ställningen och flipflopsen på fötterna.

Lite cirkusövningar hör till också.  Ingen skulle få mig att jobba så. Sitta på huk i ett hörn med några centimeter kvar.Han fixade det galant och blev färdig innan regnet kom.

Vi bor i den lilla byn Phlong Sawai, lite mitt ute i ingenstans. När vi bunkrar eller storhandlar är det Ban Phe som gäller.

Vår lilla by är inte stor, men trevlig och skönt befriad från turisthorderna. Mitt i byn svänger vi höger och åker innervägen, eller second road som den också kallas. Det gäller bara dagtid. När det är mörkt tar vi den lite längre vägen.

Det är mycket mindre trafik och mycket mer att se på second road. De blå tunnorna är till för att kasta sopor i. Dom står överallt utmed vägarna.

Vi börjar närma oss huvudvägen (den är inte särskilt stor heller), men man ser att trafiken har ökat en del.

Vissa kör med långtidsparkering.  Inga böter såvitt jag kan se.

En av alla verkstäder som finns. Den här dagen var det tydligen sarengernas dag. Vår sareng behövde ingen översyn, så vi åkte vidare mot Ban Phe.

Det är lag i Thailand att alla förare av motorcyklar och sarenger ska ha hjälm. Det är inte många som har hjälm. Om en förare har hjälm brukar både fru och barn vara utan! Hur tänker dom där??

När vi börjar köra utmed havet är det bara några kilometer kvar. Hela sträckan är ca 1.3 mil. En av de vackraste sträckorna jag vet.

Ju närmare Ban Phe man kommer desto fler små kiosker och matställen finns det. Det är viktigt att alla har hjul så man kan flytta om det behövs, men ofta ställer man bara hjulen vid sidan av sin bod, utan axlar och annat som gör att det är möjligt att flytta. Det finns alltid vägar att kringgå regler i det här landet!

Någon som behöver en ny sopborste??

Den vackra pinjeallén på väg in till Ban Phe. Den skiftar beroende på hur solens strålar träffa grenar och ger dessutom lite svalka om det är extremt varmt!

Det är kanske lite långt från oss för att fylla på förråden, men jag njuter lika mycket varje gång vi åker den här vägen.

Det gäller att hålla sig väl med andarna, ha en ceremoni och bjuda på lite mat! Det är viktigt att dom håller ordning på vårt ställe och ser till att  allt är bra för alla. Hittills har andarna skött sitt jobb, men det gäller att dom fortsätter så.

Det var mycket frukt och mat. Våra vänner thailändarna bad något innan det kunde börja.

Vi satte rökelse i maten och alla andar skulle äta först.  9 är lyckotalet i Thailand och det var noga med att vi skulle ha 9 rökelsestickor var!Mr Shalong visade hur man skulle göra. Det är fantastiskt att få inblick i annan kultur.

Ingen får röra maten innan rökelsen har brunnit ner. Den här gången var det hungriga andar för det tog lång tid!

Det var rena lyxmaten som serverades och nu måste andarna vara mycket nöjda och se efter vårt ställe, Palm Leaf, ett helt år till!

Vi hoppas i alla fall på det!

Thailands kung Rama IX dog 13 oktober 2016 efter att ha suttit på tronen i 70 år. Ett svårslaget rekord.

Han blev mycket älskad av folket och många kallade honom för ”Dad” eller My King. Det är ett års landssorg i Thailand och kronprins Vajiralongkorn kommer inte att tillträda som kung förrän sorgeåret är slut!

På en lite större öppen plats i Laem Mae Phim utmed Beachroad håller man på att bygga ett monument i lera till den döde kungens ära.

Jag trodde att det skulle bli en liten park för att påminna om kungen, men det verkar som att monumentet bara ska stå i några månader.

Kung Bhumibol var en duktig fotograf och jazzmusiker. Här lägger man mest vikt vid kameran.

En liten närbild av konstverket. Jag blir djupt imponerad.

Det är synd att allt arbete snart kommer att försvinna och ätas upp av väder och vind. Jag hoppas att jag är felinformerad!

Dom duktiga konstnärerna som arbetar i hettan ville gärna vara med på bild!

Det märks överallt att sorgeåret inte är över och vill man visa respekt försöker man undvika alltför grälla färger, mest då rött!

Jag åter kommer med bilder när allt är färdigt och vädrets makter får ta över.

Vi var som vanligt ute med vår sareng och såg oss omkring i vårt område. Gubben min kör och jag ropar STOPP  när något intressant dyker upp.

Vi körde på ”inner road” när jag såg något och vi stannade. I varje lite större pöl, finns det fisk att dra upp. Det är bara att kliva i och hoppas på god fångst!

När jag stod med kameran i högsta hugg, kom en äldre man fram och ville titta. Vi ”talade” med varann och jag frågade om det var stora fiskar. ”Kung” (uttalas kong) sa han och hoppade upp och ner. Aha, räkor. Hur kunde det finnas i den här lilla pölen?

Han tyckte att jag var så intresserad och ville att jag skulle ta kameran med mig och gå ner till fiskargubbarna. Aldrig i livet. Det är ormland och det visade jag med en slingrande rörelse. Mannen höll på att skratta på sig. Dumma faranger (utlänningar)

När han såg att jag fortsatte att ta bilder pekade han på gubben min och tyckte att vi skulle köra ända ner till den stora pölen. Det är fortfarande ormland enligt oss så vi skakade på huvudet, vinkade åt mannen och körde vidare.

Tänk så härligt det är att få och ta kontakt med folk som bara visar vänlighet och värme. En av anledningarna till att jag trivs så gott på vår sida Thailand.